GÖRAN TORRKULLA: Om en öppen fråga som kräver ständigt nya undersökningar
Några personliga anteckningar om konst

De tankesmulor jag här skrapat ihop är ingalunda avsedda som någon programförklaring (även om detta drag lätt smyger sig in när man ger sig i kast med att försöka beskriva det man gör), utan är ett försök att redogöra för några centrala utgångspunkter för min konstnärliga verksamhet som av naturliga skäl flyter samman med min syn på filosofin.

Själva det konstnärliga arbetet består för mig väsentligen i ett tålmodigt sammanförande, eller ympande, av någonting vanligt eller bekant, dvs. någonting som jag dagligen har omkring mig, med någonting oväntat funnet - men också omvänt. Man kunde också tala om en slags kartläggning av mellanrummet mellan det bekanta och det obekanta. Det konstnärliga arbetet har för mig blivit en övning i uppmärksamhet, en övning i att öppna mig för tillvarons komplexitet och myllrande mångfald av företeelser, ett uppövande av en närvaroberedskap inför en osorterad verklighet - eller för att låna Axel Liffners ord - 'en inövelse i verklighet'. Mitt arbetssätt kunde man kalla en verksam väntan genom vilken jag om och om igen försöker gestalta en vördsam förundran och glädje inför tillvaron. Resultaten har jag kallat meditativa objekt, genom vilka jag hoppas kunna väcka betraktaren till förundran inför det stora allt som vi själva och vår vardag ingår i.

På det hela taget uppfattar jag den konstnärliga verksamheten på ett liknande sätt som Wittgenstein på sitt håll den filosofiska verksamheten, nämligen '... mera som ett arbete på en själv. På ens egen uppfattning. På hur man ser tingen. (Och vad man kräver av dem.)'. Det konstnärliga arbete är för mig en självständig parallell till den maieutiska självprövningen som är den kanske viktigaste delen av filosofins arv från Sokrates. Också konsten innefattar väsentligen en strävan till självkännedom. Och denna strävan att - som Kierkegaard uttrycker det - göra oss tydliga inför oss själva (men även [var]andra) är jag böjd att samtidigt se som ett frågande efter vad det överhuvudtaget innebär att se någonting som viktigt och värdefullt. Och härvid gäller - enligt min uppfattning - samma villkor för konsten som för det levande samtalet: att stå för det vi säger, och tar det andra säger på allvar - vilket ställer oss inför ingenting mindre än uppgiften att försöka omsätta det vi tänker och säger i handling. Konstens vägar liknar härvid filosofins vägar (snarare än vetenskapernas): de är personliga, vägarna till klarhet är flera - dvs. var och en måste finna sin egen väg. Och i den meningen förblir konstnärerna - såsom Hegel säger om filosoferna - barn av sin tid, och frågan om konstens roll eller uppgift följaktligen bunden till sin tid, och därför väsentligen en öppen fråga som vi i allt konstnärligt arbete ständigt bör ägna fortsatta undersökningar och omprövningar. Konsten kan - när den är som bäst - såväl ge oss nya ögon för det mest vardagliga, som synliggöra våra innersta drömmar, förhoppningar och farhågor. Genom att gestalta olika sätt att leva och tänka kan den bidra till att skärpa vår blick och just härigenom också hjälpa oss i vårt sökande efter en egen livsväg - en strävan där var och en själv alltid är sin egen uppgift, en strävan som inte har någon absolut gräns i den meningen att vi på förhand kunde avgöra vad vi genom förnyade ansträngningar kan finna befogat att införliva med vårt eget sätt att tänka och leva. Jag ser det konstnärliga arbetet - liksom den filosofiska verksamheten - helt enkelt som en övning i att lära sig leva med med öppna ögon, och härigenom också med den osäkerhet och ovisshet som detta att vara människa alltid innefattar. Konstens egenart kunde kanske härvid sägas bestå i att den bärs upp av just själva sökandet, frågandet, vilket inte minst kräver modet att försöka ta till sig det mänskliga livet sådant det möter oss i sin mångfald och stundliga förvandling och låta det som möter öppna nya vägar, liksom tålamodet att från fall till fall ständigt ompröva vad detta kräver av just mig. Det är inte minst här som jag tycker att vi har alla skäl att göra allvar av tanken på det levande samtalet som en förebild för den konstnärliga verksamheten. Är det ändå inte först genom att ställas ansikte mot ansikte med andra synsätt som vi får syn på oss själva - som vår eget synsätt prövas på sin halt? Och det ofrånkomliga villkoret som gäller lika för oss alla är att vi själva och ingen annan bär ansvaret för äktheten i det liv vi lever.

För mig personligen framstår alltså filosofin och konsten som två sidor av en och samma sak: att söka den bejakelsens uppmärksamhet som låter mig hålla dagen och livet i ära. Det är min övertygelse att konsten genom sin lika lekfulla som överskridande karaktär kan fostra en vaknare blick för de små nyansernas oskattbara betydelse. Och som en övning i vakenhet och närvaro tror jag att konsten kan föra oss ansikte mot ansikte med oss själva och vårt förhållande till det liv och den vardag vi står och går i, och kanske i bästa fall motverka sådant som gör oss blinda för det förunderliga i att finnas till. Kanske kunde man också uttrycka det såhär: konsten producerar inte - liksom inte heller filosofin - övertygelser eller åskådningar såsom skräddaren syr kläder. Nej, vardera verksamheterna är en övning i att klä av sig till sin människa, en övning i att iklä sig sitt ansvar för det liv vi begåvats med. Det är detta och ingenting annat som enligt min uppfattning ger konsten dess angelägenhet och djup. Och för min del innefattar detta först som sist att med min konst hylla, besjunga tillvaron.

Paluu teoskokoelmaan